komiskt

När jag kom hem idag från saras place så sa mamma att dem skulle dra till kyrkan o att pappa skulle köra. Jag ba what? menar du det?

Alla dessa år asså, plötsligt har det hoppet försvunnit, man vill inte sätta sig i bilen o åka iväg alla tillsammans. Allt e borta, det finns inte längre, jag bryr mig inte längre, vill inte längre. Jag kör min egen väg, inte nån annans väg, min väg.. jag tänker inte heller följa någons åsikter eller få dem att påverka mig. Jag måste va fri från sånt, från alla håll, det spelar ingen roll varifrån de åsikter kommer från. Det är bara jag och mitt inre, inget mer. Och varför just nu och inte förut när jag kunde och när jag ville? det spelar ändå ingen roll, inte längre.